Kim Kimani kör en matatu som heter Flawless, felfri. ”De största utmaningarna i jobbet är de stigande bränslepriserna och polisens ständiga trakasserier. Man är alltid tvungen att betala för att få köra vidare.” Foto: Brian Otieno
När solen går upp i Kenyas huvudstad, ger sig över fem miljoner nairobibor i väg. Trafikströmmen är lite som Nairobi självt: motstridig och kaotisk, men med förvånansvärt smidigt flyt. Den bärs upp av en delad förståelse av den känsliga balansen mellan fräckhet och flexibilitet.
Det bor cirka 700 000 människor i Kibera på två och en halv kvadratkilometer. Området korsas av den över 120 år gamla Mombasa–Kampala-banan, som är sin egen tids landmärke. Britterna motiverade det dyra byggprojektet med att järnvägen skulle underlätta utnyttjandet av landsdelens naturresurser. Det skoningslösa bygget kostade över 2 500 byggarbetare livet. Dess bas byggdes på höglandet med de svala vattnen, och blev starten för Nairobis utveckling till det självständiga Kenyas huvudstad. Längs samma bana löper fortfarande pendlartrafiken från Kibera in till centrum. Foto: Brian OtienoSkomakaren Eliyah Odhiambo tog tåget från Kibera till sitt arbete i centrum. Resan kostar 23 eurocent, det vill säga hälften av vad minibussen matatu kostar. ”Jag kom från landsbygden till staden som ung för att söka jobb och fick börja i lära hos en skomakare. Frun säljer grönsaker i sin gatukiosk. Pengarna räcker nätt och jämnt till våra två barns skolavgifter.” Foto: Brian OtienoPeter Mwangi flyttade från landet till staden för att söka arbete och blev efter många omvägar bodaboda-chaufför. Han kör från sju på morgonen till sju på kvällen, sex dagar i veckan, och tjänar 6–10 euro om dagen. ”Jag önskar att mina barn får komma till Amerika eller Europa för att leva ett lättare liv.” Foto: Brian OtienoJoseph Karwenji är bodaboda-förare och biskop. ”Alla andra dagar kör jag, men på söndagen tar jag mig till kyrkan för att predika. Varje dag förrättar jag Guds värv.” Trafikolyckor hör till arbetet. Om någon skadas allvarligt brukar de andra i allmänhet försöka hjälpa genom att starta en insamling. Foto: Brian OtienoI Nairobi finns över 12 000 matatu, som ägs av privatpersoner eller andelslag. Varje matatu har sin egen rutt men ingen tidtabell. Hållplatsroparna, makanga, lockar resenärer att stiga ombord och när bussen är full startar matatun och makangan får 30 eurocent. Ju galnare matatun är utsmyckad och ju högre volym det är på musiken, desto snabbare fylls bussen – och desto dyrare är resan. Foto: Brian OtienoPrecious Kaveshi gör alla sina resor med matatu-bussar. Nu kom hon till en vän i Kibera från sin pappa i Westlands, på kvällen återvänder hon till sin mamma i Huruma. Hon gick ut gymnasiet i fjol och skulle nu vilja studera turism. ”Dagarna är för tomma. Min pappa betalar min halvsysters terminsavgifter och har bett mig vänta tills penningsituationen blir bättre. Jag vill få ett gott yrke och hjälpa också min mamma att komma bort från slummen.” Foto: Brian OtienoI Nairobi cirkulerar tusentals små chapchap-taxibilar, och den höga arbetslösheten får också utbildade människor att bli taxiföretagare. Diana Katuu studerade kommunikation vid Jomo Kenyatta-universitetet och försörjde sig på kortjobb i sin egen bransch, tills det inte gick längre. Hon blev frustrerad över att sitta vid sin laptop i jakt på arbete, tog lån, köpte en bil och började som taxiappföretagare. ”Jag fortsätter att söka jobb och tänker studera vidare, men just nu är det bra så här. Det blir långa dagar men jag får mitt levebröd och tillsammans med min man klarar vi av våra tre döttrars skolavgifter.” Foto: Brian OtienoSolen går ner i Nairobi, men miljonstaden stannar inte upp. Under den nya vägen, på den gamla Waiyaki Way, fortsätter allt som det gjort sedan urminnes tider: diversehandel, tiggeri, akrobater och jonglörer – och rusning. Foto: Brian Otieno
Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.
