Coronakrisen väckte utvecklingsländerna och tvingade dem att utvidga sitt socialskydd. Enbart kontanthjälp räcker dock inte till för att lappa trasiga eller obefintliga skyddsnät.
I utvecklingsländerna har pandemin drabbat i synnerhet människor som arbetar utanför den officiella ekonomin och därför saknar socialskydd om de blir sjuka eller förlorar sin utkomst.
En god nyhet är att många länder, allt från Moçambique till Mongoliet, nu har startat hjälpprogram för att hjälpa de drabbade. Fram till juli hade nästan alla stater i världen åtminstone inlett planeringen av coronastöd. Den vanligaste stödformen är att dela ut kontanter via program som finns i landet sedan tidigare.
”Coronastödet är tillfälligt men den kontanta hjälpens betydelse torde bli bestående vid sidan av de andra stödformerna.”
Coronastödet är tillfälligt men den kontanta hjälpens betydelse torde bli bestående vid sidan av de andra stödformerna, säger Timo Voipio, som koordinerar utrikesministeriets handlingsprogram Beskattning och utveckling. Han har följt med utvecklingen av utvecklingsländernas socialskydd under en lång tid.
”De strukturer och kanaler som behövs för att dela ut kontanthjälp består, även om man kan sänka stödets omfattning när läget normaliseras. Om det uppstår en ny kris kan programmen vid behov snabbt tas i bruk igen.”
Under normala omständigheter försöker man med hjälp av kontanthjälp nå ut till de allra fattigaste och mest utsatta befolkningsgrupperna, vanligen 5–10 procent av befolkningen. Under coronakrisen uppstod det behov av hjälp också i familjer som tidigare kunnat försörja sig till exempel som frisörer, köpmän eller hembiträden.
”De hör till den majoritet som lever i den inofficiella ekonomin och inte nås av socialskyddet. De måste ha egna besparingar eller ty sig till hjälpande släktingar när de går i pension eller blir sjuka”, säger Voipio.
Han påpekar att utvecklingsländerna också har en liten minoritet med ett förhållandevis gott socialskydd. Det är människor som arbetar främst inom den offentliga sektorn eller vid stora företag.
Krisen väckte regeringarna
Länder som har heltäckande kontanthjälpsprogram sedan tidigare är i den bästa ställningen, säger forskaren Milla Nyyssölä vid UNU-WIDER, FN-universitetets institut för utvecklingsekonomisk forskning.
Under coronakrisen har man breddat programmen och till exempel betalat ut engångsersättningar till människor som förlorat sina jobb. Andra stödformer har varit livsmedelshjälp och utvidgad hälsovård.
”Pressen är särskilt stor i länder med svaga system för social omsorg, utbredd ojämlikhet och interna spänningar.”
”Det är dock många länder som först nu har vaknat och insett att de borde ha utvecklat socialskyddet och jämlikheten redan tidigare. Pressen är särskilt stor i länder med svaga system för social omsorg, utbredd ojämlikhet och interna spänningar. Nigeria är ett sådant exempel”, säger Nyyssölä.
Det är inte heller lätt att fördela bidragen till de pandemidrabbade familjerna.
”Nu fungerar inte de traditionella metoderna, för nu försöker man inte hitta dem som ligger längst ner på botten. Plötsligt finns det också andra som behöver hjälp.”
Hjälpprogrammen är olika
Kontanthjälp som en form av socialskydd har blivit betydligt vanligare i utvecklingsländerna under de senaste åren. Men formerna för stöd varierar, säger Milla Nyyssölä.
I Latinamerika hör socialhjälp till den åldrande befolkningen och olika villkorade hjälpprogram till de vanligaste. Ett exempel på de senare är Bolsa Família i Brasilien, som betalar ut utkomststöd till fattiga familjer om barnen går i skola och rådgivning och blir vaccinerade.
Asien och en del länder i Afrika har de flesta ovillkorade hjälpprogrammen, där stödet kan bestå till exempel av en liten månatlig summa kontanta pengar.
”Det finns också program för att bredda utkomsten för folk genom att dela ut fröer av nya odlingssorter”, berättar Nyyssölä.
I Sydasien föredrar man mathjälp och att ställa en arbetsinsats som villkor för hjälpen. Ett exempel är den indiska landsbygden, där de fattigaste garanteras en minimilön för hundra dagar om de arbetar inom projekt inom den offentliga sektorn.
Demokrati främjar socialskyddet
Socialskyddet är en politisk fråga i allra högsta grad, påpekar Milla Nyyssölä. Hon hänvisar till forskning, enligt vilken det finns en tydlig koppling mellan förbättrat socialskydd och starkare demokrati. I den här utvecklingen är dock det auktoritära Kina ett undantag.
”Befolkningsstrukturen påverkar också. Åldrande människor är mindre intresserade av reformer medan den unga befolkningen och en hög fertilitet förutspår ett starkare stöd för socialskydd.”
En hög grad av urbanisering ökar socialskyddets popularitet. Folk i städerna har ofta inte släktingar boende i närheten, vilket gör att de traditionella skyddsnäten är bräckligare än på landsbygden.
Även en hög grad av urbanisering ökar socialskyddets popularitet. Folk i städerna har ofta inte släktingar boende i närheten, vilket gör att de traditionella skyddsnäten är bräckligare än på landsbygden.
Vanligen är det regeringarna som står för socialskyddsprogrammen men också internationella hjälpgivare bidrar till att utveckla och finansiera dem.
”Utan den lokala administrationens ägarskap fungerar programmen inte. De måste skapas tillsammans med myndigheterna, även då hjälpgivare medverkar”, konstaterar Nyyssölä.
Lättåtkomliga stödformer
Organisationen Rädda Barnen har i Sydasien utvecklat ett socialskydd som också beaktar barnen. Nu fortsätter arbetet i några länder i Afrika i samverkan med lokala myndigheter och samfund.
Anne Haaranen, som leder de internationella programmen vid Rädda Barnen, berättar att organisationen vid sidan av finansiellt understöd har olika stödformer med barnen i fokus.
”Barnens kost förbättras genom skolmat eller förmånssedlar med vilka mammorna kan köpa mera mat åt barnen. Burkina Faso erbjuder gratis mödrahälsovård till alla mammor med barn under fem år.”
Haaranen anser att det är viktigt att stödformerna ligger nära och är lätta att nå. Då gynnar de också de barn som har det allra sämst ställt.
”I Indien finns många socialskyddsprogram som fattiga och ofta icke läskunniga familjer inte känner till.”
”Familjerna ska också veta vilka förmåner de har rätt till. I Indien finns många socialskyddsprogram som fattiga och ofta icke läskunniga familjer inte känner till. Understöden kan också vara svåra att söka.”
Socialförsäkring också för de fattigaste
Timo Voipio påpekar att kontanthjälp bara är en form av socialskydd. Det långsiktiga målet borde vara en socialförsäkring, där en del av arbetstagarens inkomst sätts undan med tanke på till exempel olycksfall i arbetet eller ålderdomen.
Finland har ett funderande arbetspensionssystem men det är svårare att bygga ett motsvarande i utvecklingsländer, eller det tar åtminstone lång tid.
”När det gäller officiella arbetsplatser går det att ta ut pensionsavgifter, men de flesta människor har ingen officiell arbetsgivare eller månadslön. Skulle till exempel en torghandlare som förtjänar några euro om dagen kunna förbereda sig för sin ålderdom genom att varje dag skicka några cent som mobilbetalning till en socialförsäkring?” funderar Voipio.
Eftersom alla inte ens i Finland har möjlighet att själv bekosta sitt eget socialskydd, förutsätts det finansiering av samhället. För det behövs ett fungerande skattesystem.
”Människor vill inte betala skatter om de offentliga medlen går till korruption och inte till service. Att finansiera sin egen socialförsäkring skulle också kunna vara ett första steg mot att utveckla ett skattesystem. Så småningom börjar människorna lita på systemet när de märker att de får moderskapspenning eller understöd då de inte är arbetsföra”, säger Voipio.
Pressar fram förbättringar
Milla Nyyssölä tror att coronapandemin väcker regeringarna till insikt om att socialskyddet behöver förbättras. Samtidigt undergrävs planerna av de statliga ekonomiernas kraftiga försämring och skuldsättning.
”Om demokratin försvagas och skatteintäkterna minskar kan utbyggnaden av socialskyddet fördröjas. Men om medborgarna har vilja och möjlighet att rösta bort ledare, som krisen avslöjat som dåliga och egenmäktiga, kan det leda till en positiv vändning i utvecklingen.”
Enligt Anne Haaranen har medvetenheten om socialskydd vuxit i synnerhet i östra och södra Afrika. I Västafrika har utvecklingen framskridit långsammare. Även där växer pressen, då de väpnade fundamentalistiska islamistgruppernas våld hotar att sprida sig utanför Saharas utkanter.
”Utan socialskydd blir kriser bara värre. Om en stat lyckas bygga ens ett litet skyddsnät hjälper det till att lugna ner situationen.”
Haaranen anser att digitala lösningar kan göra att socialskyddet bättre når fram.
”Med mobilbetalning når kontanthjälpen stora mängder hjälpbehövande utan några mellanhänder.”
TEXT MATTI REMES / ILLUSTRATTIONER SAMULI SIIRALA / ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
