Professorn anser att Afrikas unga inte får lämnas vind för våg i fråga om digitala färdigheter. Han leder Finlands första distanscampus i Namibia.
Professor Erkki Sutinen kommer en halv timme för sent, men han har en giltig orsak. Han har träffat Namibiens ambassadör i Finland Charles B. Josob, och berättat om Åbo universitets distanscampus i den namibiska huvudstaden Windhoek för honom.
Det var första gången Josob hörde om campuset.
”Han visste alltså ingenting om det”, säger Sutinen och ser häpen ut.
Man måste uppmuntra, inspirera och stödja de unga, för de har gott om intelligens och begåvning men saknar mod och självförtroende.
Besöket lönade sig, för Josob vill höra mera och tänker därför hälsa på Sutinen i Åbo veckan därpå. Sutinen är professor i databehandlingsvetenskap och leder för tredje året Future Tech Lab, det vill säga ett laboratorium för framtidens teknologier, i Windhoek, där han också bor. Man har ordnat kortkurser i artificiell intelligens, robotik och programmering, men det tvååriga magisterprogrammet för diplomingenjörer har man inte fått i gång.
Det beror på att det inte finns tillräckligt med betalande studerande.
Det harmar Sutinen. År 2030 kommer nästan hälften av världens ungdomar att vara afrikaner och Sutinen anser att de inte får lämnas vind för våg när det gäller digitala färdigheter. Man måste uppmuntra, inspirera och stödja de unga, för de har gott om intelligens och begåvning men saknar mod och självförtroende.
Och om det här har Josob nya tankar, förklarar Sutinen.
Sådana har Sutinen också själv gott om, han har ju erfarenhet från tre decennier i Afrika att falla tillbaka på.
Med ungas ögon
I november i fjol åkte Erkki Sutinen och två av hans studerande i databehandlingsteknik på en bilresa till norra Namibia. De körde flera tusen kilometer, ända till gränsen mot Angola.
Resan hade ett djupare syfte än turism.
Sutinen ville förstå hur namibiska unga ser sitt hemland. När han själv beundrade naturen såg hans studerande de intilliggande höga stängslen kring lantgårdarna och kände sig utestängda. I Brandberg förundrades Sutinen över de mer än 45 000 klippmålningarna och funderade på hur den enorma samlingen kunde göras tillgänglig med hjälp av förstärkt verklighet. Något sådant vågade de studerande inte ens tänka på.
Då förstod Sutinen. De unga såg inte möjligheterna omkring sig.
Han tänkte att man blir sådan om man sedan barnsben har fått höra att man inte är bra. Om man är van vid förbud, begränsningar och att man inte får uttrycka en avvikande åsikt högt, åtminstone inte till någon som är äldre än man själv. De unga känner att de inte finns några möjligheter i deras hemland, därför måste de ta sig därifrån, till exempel över Medelhavet till Europa.
”De unga måste alltså frigöras”, avslutar Sutinen sin berättelse.
”Det är mitt uppdrag i Namibia. Jag peppar och uppmuntrar, hjälper unga att se sin intelligens och talang. Jag erbjuder möjligheter, det är stort.”
Hårda krav
Missionen i Namibia: Åbo universitets nya utbildningsprogam har en enda betalande studerande, om ens det / Timeout för Namibicampusets utbildningsprogram: exakt noll studerande.
Erkki Sutinen drar på munnen åt rubrikerna i studenttidningen Tylkkäri hösten 2019 och 2020.
”Så var det ju, det är alldeles sant.”
Utbildningen av diplomingenjörer i programteknik kräver minst tio betalande studerande. Våren 2021ordnades ingen ansökan längre.
Sutinen förklarar varför.
”Åbo universitets krav på språkkunskaper är för höga, de är inte vettiga. Studierna är för dyra, en termin kostar 12 000 euro. De här problemen måste lösas först.”
Sutinen har i alla fall fem doktorander, av vilka fyra är kvinnor.
De arbetar på avhandlingar om till exempel robotik i skolor och artificiell intelligens i kvalitetssäkring av digitala tjänster. En avhandling gäller hur utbildningen i programteknik borde utvecklas för att bättre svara mot de namibiska företagens krav.
Sutinen uppmuntrar sina studerande att bli it-företagare.
”Jag försöker tänka på de ungas framtid sett från Afrika.”
Sutinen anser att det är viktigt att studerande kan göra sitt diplomarbete eller sin avhandling i hemlandet, om lokala frågor eller tillsammans med lokala företag. I södra Afrika torde det finnas en hel del jobb i it-branschen, för på många håll har utvecklingen av it-system bara börjat. Tack vare internet kan de utbildade unga också sälja sitt kunnande över hela världen, till konkurrenskraftiga priser.
Då skulle de unga kunna stanna i sina hemländer.
Hjärnflykten skulle minska, även om Sutinen anser att det är onödigt att ens försöka stoppa den.
Han ser det som naturligt, och rentav nödvändigt, att begåvade afrikanska unga åker utomlands för att studera. Så har vi gjort också i Finland; sökt lärdom vid välrenommerade universitet.
”Man behöver inte ens flytta tillbaka för gott”, säger Sutinen.
”När den digitala rörligheten växer, blir olika fusionslösningar vanligare. Man kan ha ett hem i Windhoek och i Åbo, arbetet kan vara digitalt och globalt. Senare kan man få lust att flytta tillbaka till fosterlandet, för att till exempel jobba med utveckling i en internationell organisation.”
Nedifrån och upp
Erkki Sutinen, 62, har fördomsfritt kombinerat informationsteknik och utvecklingssamarbete. Han inledde sin karriär 1986 i Finska Missionssällskapet, där han arrangerade Pula-insamlingen riktad till unga tills han övergick till att börja utveckla missionssällskapets it-system.
Men så inträffade något oväntat.
Sutinen blev utbränd och sade upp sig, när han inte var med än 30.
Efteråt kändes det som en lyckospark. Han återvände till universitetet och började forska i informationsteknik som läromedel. År 1995 reste han till Kidugala i Tanzania för att undervisa i programmering. Fem år senare var han gästprofessor vid Tumaini-universitetet och tog tillsammans med sina studerande fram bland annat en applikation med vilken unga i högstadieålder, som var anhöriga till hivpositiva, kunde berätta sina historier och komma ifrån skammen som förknippades med sjukdomen.
Mindre pengar kunde ge större resultat om utvecklingssamarbetet genuint tog avstamp i de lokala människornas förväntningar och krav.
Han återvände till söndra Afrika om och om igen.
Åren 2010–2012 arbetade han i ett finländskt utvecklingssamarbetsprojekt i Moçambique som chefsrådgivare vid vetenskaps- och teknologiministeriet. Det var där han insåg att det lönar sig att komma med goda råd först då förtroendet vuxit sig så starkt att de efterfrågas.
Om Finlands utvecklingssamarbete har han en hel del att säga.
Det är inte särskilt innovativt, en miljard om året är för mycket och utvecklingssamarbetet bedrivs fortfarande för mycket uppifrån och ner. Sutinen anser att stora belopp är svåra att följa med och inrikta exakt. Mindre pengar kunde ge större resultat om utvecklingssamarbetet genuint tog avstamp i de lokala människornas förväntningar och krav. Det i sin tur kräver förtroende, och mod att fråga.
”Och först därefter är det dags för goda råd.”
Sutinen har en ännu vildare tanke.
”Tänk om Finland också använde biståndsmedel till att hitta begåvade och ivriga människor i utvecklingsländerna? Sådana som brinner för att ta vara på möjligheter, har förmågan att inspirera andra och framförallt har den goda viljan att förändra världen.”
Självständiga aktörer
Till slut några av Erkki Sutinens främsta tankar, för dem har han gott om. Han betonar den digitala självständigheten. Afrikanerna ska inte bara bli applikationsanvändare utan de ska avancera till att skapa apparna, annars förblir en del av dem andra klassens medborgare i fråga om det digitala.
Vilket leder Sutinen till ambassadör Charles B. Josobs tanke.
”Namibierna borde få ett system med studielån. Det vore lysande.”
Och så universiteten. Sutinen anser att de är anläggningar för broileruppfödning, för exploatering av unga och produktion av examina på löpande band, då de borde vara växtunderlag där unga kan finna sig själva. Universitetet måste hitta sin roll på nytt. Dess plikt är att förändra världen, och i Afrika är det möjligt.
”Och det är min andra uppgift i Namibia.”
Där har han hittat sitt själsliga hem och där tänker han stanna. Där stannar också distanscampuset, åtminstone om man frågar Erkki Sutinen.
TEXT PÄIVI ÄNGESLEVÄ FOTO LIISA TAKALA ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
