Avigail Figueroa, 15 år, öppnar försiktigt sopsäckarna som står på trottoaren i den burgna Buenos Aires-stadsdelen Palermo. Hon plockar ut plast, papper och glas, slänger allt i kärran och drar den vidare till nästa hög. Där lyfter hon en klibbig kartongbit mellan tumme och pekfinger och tittar frågande på sin farmor.
”Vi ska inte bjuda hem flugorna”, säger Isolina Silva, 58.
Allt som varit i kontakt med kyckling ska man undvika, förklarar Silva som har samlat sopor i många år. Figueroa har hoppat av studierna och hjälper till.
”Hon vill inte gå i skolan. Hon är trög”, säger Silva. Avigail Figueroa säger inget.
”Bonus” i stället för lön
Buenos Aires stad betalar motsvarande 200 euro i månaden i ”bonus” för att de håller snyggt i sitt distrikt och plockar ut allt återvinningsbart ur hushållssoporna, som sedan körs till tippen av kommunens sopbilar.
Silva plockar ut det återvinningsbara
ur hushållssoporna som de boende i
den flotta stadsdelen Palermo ställer i
högar på trottoaren. Nästa dag sorterar
Silva det insamlade materialet framför sitt
hus i förorten Fiorito en timme bort.
Vitt papper är lönsammast, för det betalas
uppåt 20 per kilo. Glasflaskor är sämst:
de tar mycket plats, har ett lågt kilopris och
det är lätt att skada sig på dem.
Klockan tio på kvällen lastas sopsamlarnas säckar i en lastbil och själva hoppar de in i en buss. Sedan körs de hem till Fiorito, samma fattiga förort en timme bort som fotbollsstjärnan Diego Maradona växt upp i.
Säckarna identifieras genom banden de knyts med och de lämpas av hemma hos ägaren. Nästa morgon sorterar var och en sin fångst.
Framför vartannat hus i Fiorito står skräp från centrum.
”Soporna smutsar ner såklart, och på sommaren stinker det. Uppköparna kommer på fredag och lördag. På söndagarna har jag rent hemma”, säger Isolina Silva.
Återvinningsföretagen betalar mellan två och tjugo cent per kilo beroende på material. Så får Silva ihop ett par hundra euro till per månad.
Sopsäckarna trängs med krukor med rosmarin och vårlök på plätten framför huset. Reggaeton och luftfräschardoft strömmar ut genom den öppna dörren från vardagsrummet.
Silva böjer sig efter en petflaska. Ryggen värker. Hon rycker på axlarna.
”Det är ett jobb. Jag lever som de flesta här: ingen nöd, inget överflöd.”
Hon öppnar förrådet och visar tre korgar med apelsinlemonad. De är till ett barnbarns sjuårskalas.
En förutsättning för tillväxt
Latinamerika är världens mest ojämlika region, men under det senaste dryga decenniet har ojämlikheten minskat kraftigt. Utvecklingen har drivits på av utbildningssatsningar och bidragsreformer.
Det visar ekonomiprofessorn Giovanni Andrea Cornia i en ny bok på UNU-Wider, FN:s universitet i Helsingfors.
”De offentliga utgifterna för gymnasieutbildning har ökat, och det har i sin tur ökat chanserna för att barnen från den fattigare delen av befolkningen ska gå ut gymnasiet”, säger han i en telefonintervju.
Den ökade jämlikheten beror inte bara på att de som går ut gymnasiet tjänar mer. De utan gymnasieutbildning har ökat sina inkomster snabbare, eftersom utbudet på okvalificerad arbetskraft har minskat.
De flesta länder har också infört barnbidrag som villkoras med att barnen går i skolan. Samma utveckling syns i olika grad i både vänster- och högerdominerade länder.
När ojämlikheten minskar, minskar även fattigdomen. Att bekämpa fattigdom utan ökad jämlikhet är svårt.
”Då behöver man riktigt hög tillväxt. I Kina minskar fattigdomen snabbt med ökad ojämlikhet, men Kina växer med tio procent per år och håller på att skapa enorma miljöproblem”, säger Giovanni Andrea Cornia.
Därför är de flesta regeringar och organisationer i dag fokuserade på att minska ojämlikhet, inklusive det finländska biståndet via utrikesministeriet. Även Internationella Valutafonden och Världsbanken har gått från att kräva total marknadsliberalism till att förespråka fördelningspolitik.
Ökad jämlikhet ses också allt mer som en förutsättning för tillväxt. När den nya medelklassen konsumerar apelsinlemonad, mobiltelefoner och kylskåp stimulerar de ekonomin.
”Inget land med stora orättvisor kan nå höga nivåer av utveckling”, sa Uruguays vicepresident Danilo Astori på Ekonomiskt forum om Latinamerika och Karibien i juli. Konferensen ansågs särskilt viktig i år med tanke på de bistra ekonomiska utsikterna.
”USA växer inte, Europa växer inte. Om Kinas tillväxt minskar stagnerar Latinamerika. Regionen är alltför beroende av råvaruexport och måste hitta sätt att växa på egen hand. Det behövs för att fortsätta reformerna”, säger Giovanni Andrea Cornia.
Fattigdomens många faror
Isolina Silvas hus har rämnat från grunden till taknocken. Det är juli 2014, nästan två år efter vårt första möte. Sovrummet och förrådet lutar ut mot gatan. Det har de gjort sedan grävskopor rev upp ett stort, gyttjigt hål i korsningen. Gatan ska asfalteras.
”Jag gillar det inte. Det blir mer trafik dit”, säger hon lågt och nickar i riktning mot det igenbommade huset snett emot.
”Polisen gjorde razzia i går, men snart är de igång med crackförsäljningen igen. De säljer i skolan också, och de är beväpnade. Det är inte klokt, skolan är farlig för barnen.”
När Silva var barn aktade hon sig för giftormar på vägen genom skogen till skolan, i Chaco i nordöstra Argentina. Hon och syskonen fick studera i några år, sedan behövdes de i jordbruket.
Från de fattiga provinserna gick en flyttvåg till huvudstaden och dess möjligheter. Isolina Silva och hennes man lyckades köpa tomten i Fiorito, byggde sitt tvårumshus och fick tre barn. Mannen försvann, mer vill hon inte säga. Barnen fick stanna ensamma hemma när hon arbetade.
”Jag kunde inte ha koll på att de gick i skolan.”
En av sönerna, Avigail Figueroas pappa, har ändå lyckats få jobb som busschaufför. Han bor runt hörnet, i ett betonghus som han och Avigail Figueroas mamma Marcela Martinez, 41, byggt på mark som de ockuperat. Elen är tjuvkopplad, och innanför ett skynke från gården sett står en murad betongsits som leder till ett latrinhål.
Paret fick sitt första barn när de var sjutton år. Tio har det blivit. De yngsta jagar skrikande varandra bland de halvsorterade soporna på gården.
Marcela Martinez lägger kläder i blöt i två badkar och tre avskurna plasttunnor. ”Allt har blivit mycket bättre”, säger hon.
”Förr hade vi med oss barnen på jobbet. Vi åkte allihop ovanpå soporna i lastbilen, som vi var tvungna att betala för. Nu kör de oss i buss, och de har öppnat en förskola på kvällarna när vi jobbar. Och så får vi betalt!”
Förr var den enda förtjänsten uppköparnas betalning för materialet. Ytterligare förbättringar är på gång. De ska få sortera på en ny återvinningsstation. ”Vi kommer att tjäna mindre, men det blir också mindre jobb och vi slipper skräpet här.”
Martinez räknar med att familjens ekonomi ändå ska gå runt. Barnbidraget för de fem som går i skolan är en stor hjälp.
Även i fortsättningen ska soparbetarna fakturera ett kooperativ som fakturerar Buenos Aires stad. Ett vanligt sätt för arbetsgivaren att slippa allt ansvar.
Martinezs största bekymmer just nu är att småbarnen i området har fått konstiga bölder i hårbotten. Hon haffar en av sönerna i språnget och visar.
”Förskolan kallade in en läkare som misstänkte tungmetallförgiftning. De sa att de skulle ta prover men sen har inget hänt.”
Floden Riachuelo några hundra meter bort har klassats som ett av världens smutsigaste områden. En bit nedströms har hela slumområden evakuerats.
Utan makt ingen utveckling
Familjens inkomster ligger på mellan en och tre euro per dag. De har tak över huvudet och tillgång till offentlig sjukvård och skola. De ser sig inte som fattiga.
Så då är de inte fattiga?
Det pågår en teoretisk debatt om vad fattigdom är. Svaret definierar också vad som ska göras åt den.
”När människor har makten att göra anspråk på sina grundläggande mänskliga rättigheter kan de fly fattigdomen”, beskriver biståndskonfederationen Oxfam som grunden för sitt arbete.
Den som kan äta sig mätt har större möjligheter att göra anspråk. Makt är betydligt svårare att mäta än inkomster. Men utan maktdimensionen är det svårt att åstadkomma förändring på sikt.
Isolina Silva, Marcela Martinez och Avigail Figueroa gör inga anspråk. De kräver inte en utbildning som är anpassad till barnens behov. Inte att deras arbete ska avlönas enligt rimliga villkor. Inte att slippa få sina hem utnyttjade som sopsorteringsstation. Inte att miljön i skolan och grannskapet ska vara säker och giftfri. Men alla de faktorerna hindrar dem att ta sig vidare.
Att den nya ekonomiska medelklassen saknar medvetenhet om sina rättigheter är också ett samhällsproblem.
I andra delar av världen har en växande medelklass bidragit till bättre samhällsservice och lägre korruption. Inte i Latinamerika, enligt Augusto de la Torre, Världsbankens chefsekonom för Latinamerika och Karibien.
”I stället för att kräva bättre statliga skolor, polis och elförsörjning väljer många i den nya medelklassen att vända sig till privata skolor, privata säkerhetsbolag och köpa egna dieselgeneratorer”, säger han till sajten Latinamerika.nu.
Det gör dem också mindre benägna att betala skatt.
Kvinnors utbildning lönar sig
Mellan fem och sju timmar om dagen lägger latinamerikanska kvinnor på att sköta hushållet och ta hand om barn och gamla. Männen använder max två timmar.
Det obetalda arbetet hindrar kvinnor från att lönearbeta. Därför är de fattigare än män, och därför fortsätter de att vara det, konstaterade FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien i en rapport år 2009.
Två tredjedelar av de unga som varken studerar eller arbetar i regionen är hemmafruar, enligt en ny studie från FN:s arbetsorgan ILO. Vart fjärde argentinskt barn föds av en tonåring.
Brist på utbildning och livsmöjligheter ökar risken för att flickor ska bli gravida tidigt, föda många barn, få svårt att försörja dem och därmed lämna sin fattigdom i arv.
De villkorade barnbidragen runtom i Latinamerika betalas ut till mödrarna med målet att stoppa reproduktionen av fattigdomen.
”Man tror lite naivt att fattigdomen ska brytas mirakulöst bara barnen går i skolan. Men ingen stärker kvinnornas möjligheter till utbildning och arbete”, säger den svenske sociologen Johan Sandberg, som nyligen doktorerade på en granskning av bidragens effekter.
Även om barnen går i skolan saknas läxhjälp hemifrån. Utbildningen de får är av dålig kvalitet. I deras bostadsområden finns sociala problem. När de växer upp saknar de ingångar till den formella arbetsmarknaden.
Många familjer överlever tack vare bidragen. Men de långsiktiga effekter som programmen syftar till har inte dokumenterats.
”Bidragen lindrar symtomen, men kommer inte åt kausaliteten bakom fattigdomen”, säger Sandberg.
”Det finns nästan inga kostnadseffektivitetsanalyser. Vad skulle hända om man lade samma summa på att förbättra skolorna?”
För en långsiktig förändring krävs en utbyggd barnomsorg så att kvinnorna kan utbilda sig och arbeta, enligt Sandberg. Men också att man gör något åt den stora andelen informella arbetare – mellan 30 procent i Uruguay och 60 procent i Mexico.
”Bidragsprogrammen har varit politiskt gångbara därför att de inte har hotat någon. Men man kommer ingen vart utan de välbeställda, utan ett universellt samhälle”, säger han.
Men vem ska bygga ett sådant samhälle, när till och med den kommunala sophanteringen bygger på informellt arbete? Är de välbeställda beredda att betala vad det egentligen kostar?
Nästä generation
Avigail Figueroa kommer in utan att knacka. Hon har blivit sjutton år och på höften bär hon sin dotter Milena, fyra månader.
”Vi undrar alla hur hon lyckats få en fästman när hon inte ens svarar på tilltal”, säger farmor Isolina Silva och åstadkommer skratt.
Figueroa berättar enstavigt: pojkvännen jobbar med de andra i Palermo. Den lilla är frisk. De hyr ett litet hus i närheten. De hade inte planerat att få barn.
”Det hade varit bättre om hon fortsatt i skolan. Men hon är trög”, säger Marcela Martinez.
Avigail Figueroa säger inget mer.
TEXT KINGA SANDÉN
BILDER KARL MELANDER OCH KINGA SANDÉN
Skribenten är svensk frilanskorrespondent för skandinaviska medier i Buenos Aires i Argentina.
Fattigdomen nästan halverad i Latinamerika
* Mer än 56 miljoner människor har lyft sig ur fattigdom i Latinamerika och Karibien mellan år 2000 och 2012, enligt en ny rapport från FN:s utvecklingsprogram UNDP. Under samma period har bruttonationalprodukten (BNP) ökat med runt 50 procent och regionens befolkning vuxit med en femtedel.
* Andelen fattiga har minskat från 42 till 25 procent mellan år 2000 och 2012. Utvecklingen har saktat ner på grund av att tillväxten har bromsat in.
* Ojämlikheten har minskat överallt utom i Costa Rica och Paraguay. Paraguay hade regionens högsta tillväxt fram till år 2012. I Bolivia har ojämlikheten minskat mest, men med svag tillväxt. Argentina har kombinerat god tillväxt med stor minskning av ojämlikheten.
* Enligt UNDP är 38 procent av regionens befolkning fortfarande mycket utsatt och riskerar att falla tillbaka i fattigdom vid en ekonomisk tillbakagång eller naturkatastrof.
* I UNDP-rapporten används en fattigdomsgräns på tre euro per dag. Den är ett genomsnitt av de nationella fattigdomsgränserna i Latinamerika, som bygger på ländernas konsumentprisindex. Gränsen för extrem fattigdom på en euro per dag används i mindre utvecklade regioner.
