Tidningen Kehitys–Utvecklings saga kommer till sin ände. I över fem decennier har den rapporterat om utvecklingssamarbete och diskuterat utveckling från olika synvinklar.
Hurdant är det att vara pensionär i Moçambique? Eller hur försökte Sovjetunionen locka Afrikas unga på sin sida under kalla krigets tid, hur gör Ryssland i dag? Hur hjälper blockkedjor att garantera jordrätter, samtidigt som de lockar nigerianer till hasardspel?
Kehitys – Utveckling utgår ifrån att läsaren förstår grunderna för utveckling och orkar dyka ner tidvis djupt i ämnesområdets teman och värden tillsammans med artiklarna.
Jag har lärt mig enormt under de år som jag skrivit för utrikesministeriets tidning Kehitys–Utveckling. Utöver mina långa texter har jag fått diskutera utvecklingsfrågor i min blogg på tidningens webbplats.
Kehitys–Utveckling är ett sakkunnigt, tämligen tungt medium: det utgår ifrån att läsaren förstår grunderna för utveckling och orkar dyka ner tidvis djupt i ämnesområdets teman och värden tillsammans med artiklarna.
När tidningen nu läggs ner lånade jag en stor butikskasse med tidningar på statsrådets bibliotek, allt från det första numret som utkom 1969 till i dag. Trots att jag inte tog vareviga en tidning orkade jag nätt och jämnt bära lasset till taxins baksäte. Till och med kassen gav efter under tidningarna. Tungt vägande stoff.
Under de första decennierna rapporterade tidningen Kehitysyhteistyö (Utvecklingssamarbete) mest om utvecklingssamarbete, olika projekt och vilka alla som arbetade med utveckling. Man presenterade FN, u-landsinstitutet vid Helsingfors universitet grundades och biståndstrupper reste långt till det fjärran Tanzania. Brunnar borrades, jordbruket förbättrades, maskiner svetsades.
År 1989 ändrade tidningen namnet till Kehitys–Utveckling, och på 1990-talet debatterades det i den bland annat om vad som är viktigt i utvecklingen. Företagsamhet, beskogning, understöd till organisationerna, tryggad livmedelsförsörjning, hälsa eller hållbar utveckling i det berömda Riomötets anda 1992?
Tidningens linje
I början av det nya årtusendet tog sig Kehitys–Utveckling an större tematiska och geografiska helheter än tidigare, allt från fostran till internationalism och partnerskap till arabvärlden, EU:s bistånd, budgetunderstöd, arbete, skuld och klimat.
Tjänstemännen och biståndsarbetarna skrev torra texter om sina projekt och till exempel evalueringen av utvecklingssamarbetet.
I början av 2000-talet började tidningen också skapa sin egen linje. Under de tidigare årtiondena hade tidningarna i stor utsträckning varit en samling artiklar som medarbetare ute i världen råkade erbjuda. Därtill skrev tjänstemännen och biståndsarbetarna torra texter om sina projekt och till exempel evalueringen av utvecklingssamarbetet.
Följaktligen började tidningarna på 2000-talet vara mer helgjutna helheter, med genomtänkta perspektiv av redaktionen.
Min egen rätt långa text publicerades 2007 där jag fick sätta mig in i seniorernas situation i Moçambique i temanumret Den tredje åldern. I den reflekterade jag kring hurdan en värdefull ålderdom är och vad den förutsätter av samhället.
Från olika mål till andra
Även om man insåg att det var viktigt med ett gott, värdefullt liv, såg man på tidningen ännu i början av 2000-talet ”utveckling” som tämligen tekniska och mätbara framsteg, där kurvorna pekade mot nordost. Man presenterade framsteg och övertalade finländarna att förhålla sig positiva till utvecklingssamarbete, vilket man gjort under hela den tid tidningen kommit ut.
På den tiden talades det mycket om utvecklingens mätbarhet. Aktörer på området, särskilt inom FN, utarbetade de gemensamma Millenniemålen för sektorn. Enligt dem skulle världen vara i stort sett färdig fram till 2015.
Även Kehitys–Utveckling presenterade flitigt målen. De som jobbade med tidningen på den tiden berättar att målen syntes medvetet i innehållet. Det var ju utrikesministeriets uppgift att berätta om dem.
Man började förstå att det inte räcker att de fattiga länderna blir rikare utan att vi alla måste förändras för att världen ska bli hållbarare.
När tidsfristen 2015 började närma sig visste man redan att världen inte skulle bli färdig. Som fortsättning på Millenniemålen började man utarbeta målen för hållbar utveckling, det vill säga Agenda 2030.
Och vilken uppsättning blev inte det – 17 mål med underställda mål som ska uppnås fram till 2030. Den största förändringen var att de gällde alla, inte längre bara utvecklingsländerna. Man började förstå att det inte räcker att de fattiga länderna blir rikare utan att vi alla måste förändras för att världen ska bli hållbarare.
Förändringen syntes också i tidningen som började publicera mer stoff från såväl västvärlden som Finland.
Kehitys –Utvecklings tidigare chefredaktörer är inte helt eniga om hur målen för hållbar utveckling syntes i tidningen. En ansåg att de utgjorde riktlinjen för tidningsarbetet, några andra tyckte att målen inte märktes nämnvärt.
Förklaringen kan vara att målen för hållbar utveckling är oerhört omfattande och gäller alla: egentligen hängde allt som skrevs i tidningen ihop med dem på ett eller annat sätt.
Kommunikation eller journalistik?
På 2010-talet lotsades tidningen av flera chefredaktörer som betonade dess journalistiska linje. De ville bredda perspektivet till utvecklingsfrågor samt världsfrågor och -ekonomi, såsom internationell beskattning, företagsverksamhet och innovationer.
Perspektivet flyttades från utvecklingssamarbete till världspolitiska fenomen.
Till exempel 2013 diskuterade tidningen, varför människor var missnöjda på olika håll i världen: det fanns stora demonstrationer i Brasilien, i Ryssland och på Wall Street i New York – förvisso av olika orsaker. År 2014 fick läsarna lära känna somalier i Kenya, som fått lida för kriget mot terrorismen.
Kehitys–Utveckling försökte tillföra grå nyanser i den ekonomiska debatten. Generellt kunde man säga att utvecklingsorganisationerna på 2010-talet riktade tidvis skarp kritik mot världshandelns strukturer, medan företagsvärlden och finansinstituten förmedlade en rätt rosig bild av den ekonomiska tillväxtens löften till utvecklingsländerna.
Tidningen rörde sig mellan motpoler och berättade bland annat om de fåtaliga afrikanska miljardärerna och om varför det är svårt att bli rik i Afrika. Tidningen skrev också om varför man blir rik på cement eller lantbruk i Afrika, trots att man sällan kommer med något nytt på de här sektorerna.
Man har också velat utmana och skapa ett nytt tänkande för dem som får sitt levebröd i kärnan och utkanterna av de globala frågorna.
De här artiklarna som granskade globala fenomen har ofta varit krävande för läsaren, och därför har tidningen för mig själv varit rentav en fackpublikation. Man har litat på läsarens kunskaper om världen. Man har också velat utmana och skapa ett nytt tänkande för dem som får sitt levebröd i kärnan och utkanterna av de globala frågorna.
Samtidigt har man lyft fram världsfrågor till den offentliga debatten.
”Vi är en del av informationsmattan. Det händer att vi gör en artikel, och andra gör en liknande artikel senare”, säger en av chefredaktörerna.
Utvecklingssmarbetet får en egen artikelplats
Yrkesorganisationen inom kommunikation ProCom har belönat Kehitys–Utveckling tre gånger – senast i slutet av fjolåret – för högklassigt innehåll och bland annat för att tidningen hittar synvinklar också utanför sin egen organisation, det vill säga utrikesministeriet.
Det har man strävat efter men givetvis har också ministeriet kommit med innehåll och synpunkter.
Inom huset har man bland annat kommit överens om vissa begrepp: att till exempel hellre tala om utvecklingssamarbete än om bistånd.
Ministeriets budskap har märkts främst i hur och vad som berättas om utvecklingssamarbetet. Under de senaste åren har man till exempel reserverat en egen spalt för positiv presentation av utvecklingssamarbetet.
Jag har själv också skrivit artiklar om utvecklingssamarbetet i pastelliga nyanser för spalten: framgångsberättelser om olika organisationers projekt eller Finlands och partnerländernas bilaterala program. De får ofta tämligen mycket gillanden i sociala medier. Det positiva greppet har framgång åtminstone bland likasinnade.
Utvecklingssamarbete är ett träigt tema för journalister. Om det är det lättare att göra kommunikation än intressant journalistik.
I övrigt är utvecklingssamarbete ett träigt tema för journalister. Om det är det lättare att göra kommunikation än intressant journalistik.
En vän i samma bransch sa nyligen att en viss sorts tystnads- och genanskultur är förknippad med att berätta om utvecklingssamarbete. Man brukar berätta om positiva saker och akta sig för att ingen ska ta illa upp. Framgångshistorier är dock ofrånkomligt tråkiga i all sin försiktighet.
Jag tycker det är intressantare att rota i större helheter: varför finns det mindre pengar till buds för anpassning till klimatförändringar än för bekämpning av dem? Eller på vilket sätt främjar stereotyp utvecklingskommunikation rasism?
Når budskapet fram till läsaren?
Kehitys–Utveckling har alltså åtminstone från skribentens synvinkel strävat efter att förklara världens komplexitet om ämnen som andra medier ännu inte tagit upp.
Jag tror att det är intressantare också för läsaren. Men är det så? Skribentens perspektiv är alltid bristfälligt, internt. Det här strävade vi efter, men hur förmedlades det?
Jag bestämde mig för att träffa en av tidningens läsare, en journalist och författare som också rest mycket runt världen, och även själv tidvis skrivit om utvecklingsfrågor, men aldrig för Kehitys–Utveckling.
Juha Itkonen sätter sig ner med en bunt tidningar i sin kasse, vilka jag försett honom med på förhand.
När han läste fäste han först uppmärksamhet vid hur lite samtalsämnena växlar i samhället.
I den första tidningen, som kom ut 1969, diskuterades utvecklingssamarbete ur samma utgångspunkter som i dag: ska vi bära ansvar för världens fattigaste eller först hjälpa våra egna fattiga?
Hans eget svar är klart. Han var på utrikesministeriets journalistresa till Moçambique och Sydafrika i egenskap av tidningen Apus journalist 2001. Där såg han tredje världens fattigdom för första gången. När man vandrade med sedelknippena i fickorna stod de egna privilegierna klara. Fattigdomen på landsbygden i Moçambique var i en helt annan storleksklass än vad han hade sett i Finland.
”Vi måste bära ett globalt ansvar när vi så tydligt står på den gynnade sidan i den globala inkomstfördelningen.”
– Juha Itkonen
”Därför håller inte argumentet att vi har våra egna problem och fattiga. Vi måste bära ett globalt ansvar när vi så tydligt står på den gynnade sidan i den globala inkomstfördelningen.”
Men tillbaka till tidningarna. Vad anser Itkonen att har varit Kehitys–Utvecklings syfte?
”Att motivera varför Finland sysslar med sådant här och lite presentera det finska utvecklingssamarbetet.”
Efter att ha bläddrat i tidningarna upptäckte han dock att utvecklingssamarbetet presenteradess mindre än vad han hade väntat sig.
I stället diskuterades sätten att hjälpa, av många olika experter. Vore det bästa budgetunderstöd som klarare ger över nycklarna åt syd? Eller hellre företagsprojekt som gynnar Finland? Har Finland överhuvudtaget en plikt att hjälpa, vi hade ju inte ens kolonier?
Skiftande decennier
Juha Itkonen anser att decenniernas gång syns i tidningens innehåll. På 1960- och 1970-talen levde vi i solidaritetens tid, och 1980-talet var årtiondet för Margaret Thatchers och Ronald Reagans nyliberalistiska ekonomiska politik. Det var första gången man talade om Världsbanken också i Kehitys–Utveckling.
Jag märkte också själv hur man i 1980-talets tidningar rätt okritiskt förklarade vikten av utvecklingsländernas strukturanpassning. Den offentliga sektorn skulle minskas och ekonomin skulle privatiseras.
I 1990-talets tidningar framförde man redan kritik mot vad strukturanpassningen, som främst Världsbanken och Internationella valutafonden IMF drivit, hade lett till i utvecklingsländerna.
”Till och med självkritik av de här organisationerna, att något måste och ska förändras”, säger Itkonen.
”1990-talet var ju ett gott årtionde för den internationella gemenskapen, ett tillfälligt sådant.”
I övrigt var 1990-talet en tid av optimism.
”Det var ju ett gott årtionde för den internationella gemenskapen, ett tillfälligt sådant.”
Den tudelade världen hade enats för ett ögonblick och demokratin såg ut att segra. I tidningarna i början av 2000-talet framstod optimismen redan som en gången tid, då terroristerna hade attackerat tvillingtornen i New York och George W. Bush hade makten i USA.
”Ett dylikt fönster var öppet men nu hade det stängts”, beskriver Itkonen den stämning som tidningen förmedlade.
I tidningarna på 1990-talet och början av 2000-talet ter sig världspolitikens konstellationer som rätt enkla, enligt Itkonen. Finland upplevde sitt Nokia-uppsving och levde som EU-medlem stadigt som en del av väst, och det ifrågasattes inte.
”Det gick bra för oss, och vi hjälpte så gott vi kunde.”
År 2024 ser världen mer komplicerad ut än tidigare. Förhållandet mellan USA och Europa är inte självklart, liksom inte heller västs ställning. Kina är på frammarsch och i det globala syd kämpar man om inflytande.
Gynnsamhetsretorikens övermakt
Teman kring den globala ekonomin hade en framträdande ställning i tidningen på 2000-talet, det märkte också Juha Itkonen.
”Men vi talar ju också annars alltmer om ekonomi.”
Itkonen anser att det här hänger ihop med instrumentalisering även i vidare bemärkelse. I tidningarna under de första decennierna berättades att Finland hjälper utvecklingsländerna för att de behöver hjälp och rika har en etisk skyldighet att hjälpa.
”Så på 2000-talet verkar tanken vara att vi hjälper utvecklingsländerna att komma på fötter, och det gynnar också oss, för på så sätt får vi marknader för våra egna produkter.”
Till och med utvecklingssamarbetets försvarare ska motivera sin ståndpunkt med det instrumentella värdet och den egna nyttan. Motsvarande retorik är bekant för Itkonen från kulturens område.
Som ordförande för Konstrådet i Centret för konstfrämjande har han i åratal lobbat och motiverat för politikerna hur viktigt det är att finansiera kultur. Konst och kultur som egenvärden fungerar inte som argument. I stället måste man berätta att ekonomin växer när man tar hand om kulturens gräsrötter.
”Det är ett alldeles giltigt argument, men inte motiverade man finansieringen i kulturbranschen på det sättet ännu på 1980- och 1990-talen.”
Akademikernas tidning?
Juha Itkonen skrev några långa reportage från sin Moçambique-resa för Apu.
”Jag försökte öppna upp den vyn för tidskriftsläsarna.”
Apu har en mångsidig läsarkrets och Itkonen försökte skriva så att alla hänger med. I Kehitys–Utveckling skriver man lite annorlunda.
”Jag får en känsla att det är en tidning skriven för den akademiska människan. Åtminstone 2000-talets tidningar har ett civiliserat och forskningsmässigt grepp.”
Hur är det med den vidare förståelsen av världen, som tidningen försökt förmedla de senaste decennierna? Har tidningen haft möjligheter att fördjupa tänkandet?
”Den har haft en möjlighet”, säger han men tillägger att en tidning av den här typen bara når ut till en liten läsarkrets.
Det är skäl att förstå syd
Bland andra president Alexander Stubb och försvarsminister Antti Häkkänen (Saml) har på senare tid talat om världens flerpolaritet: vi har det globala öst och det globala väst och mellan dem funderar det globala syd åt vilket håll det skulle löna sig att luta.
Kehitys–Utveckling har strävat efter att granska och förstå det globala syd. Vad är det som motiverar människorna där, hurdana underströmmar rör sig där, vad tänker medborgarna och beslutsfattarna?
Kehitys–Utveckling har strävat efter att granska och förstå det globala syd. Vad är det som motiverar människorna där, hurdana underströmmar rör sig där, vad tänker medborgarna och beslutsfattarna? Det globala syd är givetvis en enormt mångskiftande helhet, som en liten tidning belyser från olika kanter, som en stor elefant. Ibland syns en fot, ibland snabeln, ibland en bit skrynkligt skinn.
Det här är sista numret av Kehitys–Utveckling. En tjänst som den här lämnar plats i Finland men lyckligtvis har den finländska globala journalistiken blivit mångsidigare under decenniernas gång. Yle och Helsingin Sanomat har haft Afrikakorrespondenter. Dessutom publicerar åtminstone Suomen Kuvalehti, Long Play och Apu högklassiga artiklar på finska från olika håll i världen.
Det går inte att kommersiellt driva ett massmedium som enbart koncentrerar sig på det globala syd. För det är Finland för litet. Maailman Kuvalehti, som ges ut av de finländska utvecklingsorganisationernas centralorganisation Fingo, kommer dock att fortsätta, och vad jag har hört ska den utöka sitt utvecklingspolitiska innehåll i framtiden.
Det är dock ofrånkomligt att diskussionen om utveckling och en bättre värld avtar då en debattör låter sin penna falla.
Tack för de här åren och tankarna, Kehitys–Utveckling och dess medarbetare.
Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.
