Malawi satsar på att locka investerare till gruvindustrin, men liksom i många andra afrikanska länder har det lett till sociala konflikter.
Några bönder sitter under ett träd i Mwabulambo i Karonga-distriktet i norra Malawi. När kolbrytning kommer på tal blir stämningen dålig.
”Gruvbolaget lovade att bygga ett sjukhus och en ny skola. Vi skulle få kranvatten, el och bättre vägar. Inga löften infriades. Istället har allt blivit sämre”, säger fembarnspappan Bula Nyondo.
De senaste tio åren har Malawi satsat på att locka inhemska och utländska investerare till gruvindustrin. Hösten 2007 anlände lastbilar från kolgruvebolaget Eland Coal Mining Company till Nyondos hem i Mwabulambo.
”De kom utan förvarning och började arbeta på min mark. När jag frågade vad de gjorde fick jag svaret att detta är regeringsägd mark och vi har rätt att arbeta här.”
”De kom utan förvarning och började arbeta på min mark. När jag frågade vad de gjorde fick jag svaret att detta är regeringsägd mark och vi har rätt att arbeta här”, säger Nyondo.
Bolaget är ett dotterbolag till Heavy Mineral Limited, som är baserat på Isle of Man, som i sin tur ägs av Cypernbaserade Independent Oil & Resources PLC. Enligt malawisk lag har regeringen rätt att beslagta mark för utvecklingsprojekt förutsatt att ägarna kompenseras.
Familjen Nyondo rev sitt hem och miste flera av sina fält. De fick 100 000 malawiska kwacha (cirka 125 euro) i kompensation för att bygga ett nytt hus. Nyondo vet inte om det var myndigheterna eller bolaget som stod för kompensationen. Han har ingen aning om vart han ska vända sig för att få mer.
”Det kostade oss över 300 000 kwacha att bygga ett nytt hus”, säger han.
Lungor fulla av koldamm
På platsen där Bula Nyondo tidigare bodde skär i dag ett stort vattenfyllt gruvschakt genom landskapet. Säckar med produktionsrester ligger utspridda bland arbetsmaskiner. År 2015 försvann Eland Coal från platsen utan att ha infriat löftena om förbättrad infrastruktur och levnadsförhållanden i ett avtal med byäldsten från 2013. Nedanför gruvan bor sexbarnsmamman Ana Namusukwa.
”Bolaget försvann lika snabbt som det dök upp. Ingen informerade oss”, säger hon.
Det är samma klagan överallt. Ingen blev informerad om gruvdriften eller dess potentiella faror.
Namusukwa säger att i dag är vattenresurserna förorenade och att många hostar blod.
”På sjukhuset har de fått veta att deras lungor är fulla av koldamm”, säger hon.
Hennes 23-årige son Akim Namusukwa säger att koldammet dödar familjens grödor.
”Till och med våra mangofrukter är täckta av koldamm. Det känns som om allt vi rör vid eller äter är hälsofarligt”, säger han.
Enligt malawisk lag måste gruvbolagen sanera miljön när de lägger ned gruvdriften. Ana Namusukwa är rädd att hennes barn ska drunkna i gruvbrottet.
”Vi vill att det fylls igen och att området städas upp”, säger hon.
Regeringens ansvar
I Mzuzu, den största staden i norra Malawi, huserar Church & Society som ingår i Natural Resource Justice Network in Malawi (NRJN), ett nätverk av olika civilsamhällsorganisationer (CSO:s). Dess projektchef Paul Mvula säger att det är regeringens ansvar att sanera miljön i Mwabulambo.
”Det är omöjligt för ett bolag att lämna landet utan att någon i regeringen känner till det. Därför är det regeringens ansvar att städa upp”, säger han.
Karongas vattenmyndighet har tagit prover på vattnet i gruvschakten som visar att det är hälsovådligt. När det gäller hälsoproblem saknas samlade fakta. Folk har i allmänhet inte råd att ta sig till hälsoklinikerna som ligger långt bort.
Mvula är kritisk till att regeringens information till och kommunikation med lokalbefolkningen är obefintlig samt att handlingar som rör gruvdrift inte är offentliga. Fem kolgruvor är identifierade varav två av de största finns i Karonga. Där finns även landets första urangruva i Kayelekera, men Mvula säger att det finns många mindre gruvor.
”Det finns gruvor och prospekteringsplatser i hela Malawi, men vi vet inte det exakta antalet trots att vi har uppmanat regeringen att vara tydlig med hur många det finns”, säger Mvula.
Han betonar att NRJN inte är emot gruvdrift om den leder till bättre infrastruktur och levnadsförhållanden på gruvorterna. Han hävdar dock att med undantag för att ett vattenreningsverk och en klinik har byggts i Kayelekera så har infrastrukturen inte har utvecklats på någon gruvort.
Den nuvarande gruv- och minerallagen är från 1981 och har flera luckor om lokalbefolkningens rättigheter.
Nästan inga lokalinvånare har anställts i gruvorna. Den nuvarande gruv- och minerallagen är från 1981 och har flera luckor om lokalbefolkningens rättigheter. En ny lag förväntas snart antas, något som Mvula menar skulle vara ett steg i rätt riktning.
”Men den nya lagen har diskuterats i nästan åtta år”, suckar han.
Även ett utkast till en lag som skulle göra information om gruvdrift offentlig ligger på regeringens bord.
”Bolag som vill investera i Malawi måste trycka på regeringen att anta lagarna”, säger Mvula.
Problem kommer att lösas
Grain Malunga, koordinator på Gruv- och energikammaren i huvudstaden Lilongwe, säger att gruvsektorn är obetydlig i Malawi.
”Den utgör högst en till två procent av vår bruttonationalprodukt, säger han.
Luftburna geofysiska undersökningar i olika områden har dock funnit tecken på mineraler, bland annat på ädelsten och metaller. Malunga säger att tre bolag gör prospekteringar runtom i landet, bland annat efter olja och gas, men att NRJN och andra CSO:s blandar ihop detta med gruvdrift.
”De reser dit och agiterar lokalbefolkningen att kräva kompensation fastän ingen gruvdrift har påbörjats. Det destabiliserar hela processen och skrämmer iväg investerare”, säger han.
Malunga hävdar han att lokalbefolkningen har fått arbete i en del gruvor och att utveckling sker.
”Före 2009 fanns det nästan ingenting i Karonga. Nu har flera banker öppnat, en modern flygplats har anlagts och det finns vattenreningsverk i Kayelekera”, säger han.
Malunga medger att det finns problem kring gruvdriften, men säger att dessa kommer att lösas när den nya gruv- och minerallagen antas och att problemen i Mwabulambo inte är representativa för gruvnäringen. Han tror att Eland Coal bara har gjort ett avbrott i verksamheten. Därmed har inget lagbrott begåtts.
”Ett bolag bryter mot lagen om det inte sanerar området när driften avslutas. Eland Coal har inte meddelat regeringen att driften har avslutats”, säger han.
TEXT OCH BILD BENGT SIGVARDSSON
Skribenten är svensk frilansjournalist.
