Afrika går framåt men klarar sig inte i det globala maktspelet. Vad gör de nordiska länderna? Iina Soiris råd är att plocka fram legoklossarna: grundelementen för den nordiska välfärden står sig.
Hypen ”Afrika reser sig” var som hetast 2013 då jag tillträdde som direktör för Nordiska Afrikainstitutet. Jag diskuterade då ”Kinas sötsura relation” till Afrika och den nordiska solidaritetens comeback i insändarspalten i Helsingin Sanomat. De nordiska länderna hade ju stått i främsta ledet för att stödja de afrikanska länder som precis blivit självständiga och för att motsätta sig apartheid.
I stället för en våg av solidaritet kom den så kallade invandringskrisen och högerpopulisterna kom åt att påverka regeringspolitiken i Finland, Norge och Sverige.
Gränser stängdes i det öppna Norden, krisens ursprungsorsaker diskuterades och en ny Afrika-politiken styrdes därefter. Också i det rödgröna Sverige, som blev världens sjunde största givare av humanitär hjälp. Norge höll kvar sitt omfattande utvecklingssamarbete och kompenserade sitt eget koldioxidavtryck med klimatprojekt i söder. I Finland och Danmark rasade biståndsbudgeten, och länderna började satsa på ett kommersiellt samarbete med Afrika.
”Utvecklingspolitik är inrikespolitik. Så även i de nordiska länderna som strävat efter att framträda som en enhetlig grupp på den globala arenan.”
Utvecklingspolitik är inrikespolitik. Så även i de nordiska länderna som strävat efter att framträda som en enhetlig grupp på den globala arenan. Det finns fortfarande ett brett stöd för utvecklingssamarbete i Norden, men de inrikespolitiska vändningarna har visat att de biståndspolitiska riktlinjerna är lika skakiga som regeringarna.
Afrikas ekonomiska tillväxt, mänskliga utveckling och samhälleliga förändring har skett rekordsnabbt. Den informationstekniska revolutionen och globaliseringen har revolutionerat förutsättningarna för kontinentens utveckling.
Flera afrikanska länder har redan efterlyst en avslutning på utvecklingssamarbetet.
Afrikanska utvecklingsbanken och FN:s ekonomiska kommission för Afrika förutspår att den ekonomiska tillväxten på kontinenten fortsätter. Det oaktat domineras deras analyser av växande ojämlikhet, befolkningsutveckling och arbetslöshet. Världsekonomins strukturer har inte förändrats och därför klarar sig Afrika inte fast det skulle springa snabbare än de andra kontinenterna.
”Afrika låter sig alltjämt behandlas som ett råvaruförråd och låter sina rikedomar läcka annanstans.”
Sydafrikas expresident Thabo Mbeki kritiserade nyligen de afrikanska länderna för att vara oförmögna att sköta sina egna angelägenheter och utnyttja sin globala ställning. Gammalt agg mot Europa samt nytt mot Kina lyfter på huvudet, Afrika låter sig alltjämt behandlas som ett råvaruförråd och låter sina rikedomar läcka annanstans.
Varken den reformerade Afrikanska unionen eller dess medlemsländer blir kvitt sina trauman från kolonialtiden eller sina ledare och förfaranden som passerat bästföredatum.
De afrikanska länderna klarar sig inte i det allt hårdare geopolitiska maktspelet. De bistra budskapen från FN:s klimatpanel har fått löftena om en global varuhimmel att härskna. Afrika blir inte ett nytt Kina, för automationen och det växande koldioxidavtrycket ifrågasätter kontinentens framtidscenario som fabrik för hela världen.
”De afrikanska ländernas medborgare har ändå rätt till ett människovärdigt liv i ett fungerande samhälle, fritt från våld.”
De afrikanska ländernas medborgare har ändå rätt till ett människovärdigt liv i ett fungerande samhälle, fritt från våld. Därför behöver globaliseringspolitiken återgå till de elementära klossarna för ett gott liv, och de här legobitarna kan de nordiska länderna ge. De nordiska länderna briljerar i toppen för alla välfärdsindex och är större till sitt anseende än till sin areal. De kan med fördel utöva sin mjuka makt och främja Afrikas möjligheter att besluta om sitt öde på de spelplattformar där hela världens framtid skapas.
Nordens globalpolitik kan främja rättvis inkomstfördelning, bekämpning av klimatförändringen, delningsekonomi och cirkulär ekonomi samt förnybar energi. Det nordiska skolsystemet som bygger på likvärdighet går inte att kopiera till Afrika, men vi kan erbjuda nya lärandelösningar, resurser till forskning och god e-förvaltning.
Att satsa på dem är samtidigt den bästa befolkningspolitiken – på en kontinent i vars låglönefabriker det görs innovationer.
TEXT IINA SOIRI
FOTO SÉRGIO SANTIMANO
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten har arbetat som direktör för Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala sedan 2013. Hennes mandatperiod tar slut i sommar.
